In och ut (ur mitt medvetande)

Att flytta är ju kostsamt, och sålunda ringde jag en solig vårmorgon upp ett av vårt avlånga lands största läkemedelsföretag och erbjöd mig att sälja min kropp till dem. De var såklart intresserade. De förklarade att de ville ge mig ett läkemedel i forskningsstadiet, och medan de räknade upp effekter och eventuella biverkningar, satt jag och räknade på om jag nu äntligen skulle ha råd att köpa den där köttiga förstärkaren jag dreglat över sedan urminnes tider. Jag mumlade ja och ja och ja, tills saken visst var biff, och ett par veckor senare (efter att ha genomgått ett antal grundliga psykiska och fysiska undersökningar) stövlade jag stolt in på företagets tjusiga avdelning.

Att arbeta som försöksperson (alternativt försökskanin) är en bisarr upplevelse. Man får dricka en vidrig vätska som smakar flygplansbränsle. Människor i vita rockar rakar ens bröst och klistrar fast sladdar och elektroder på bebishuden. Man stängs in på avdelningen, tilldelas utegångsförbud. Man lunkar fram och tillbaka i korridorerna, iförd sin strykfula sjukhusskjorta, och försöker avgöra huruvida läkemedlet verkligen har några hallucinatoriska effekter. Och människor i vita rockar berömmer en för att man tar det så lugnt, för att man sitter så mycket, för att man kommer ihåg att kissa i sin bruna dunk. Och så påminner de en om att det snart är dags att äta igen. Och igen. Och igen.

Större delen av tiden spenderade jag dock i sängen, på rygg, medan jag lekte med sladdarna på bröstet och lyssnade till hur de besynnerliga maskinernas pip och väs liksom smälte samman med musiken i min mp3-spelare. Och när man ligger instängd och dricker flygplansbränsle, då lyssnar man ju gärna på något lugnande, på någon form av ambient musik.

Ambient – ja, det är allt en lite märklig genre.

Det är såklart omöjligt att fastställa exakt när och hur genren uppstod, men termen ambient brukar i alla fall tillskrivas den gode Brian Eno.

Enligt sägnen blev Eno i mitten av sjuttiotalet påkörd av en taxi och dömd till en längre tids sjukhusvistelse. Han tvingades spendera dagarna i sängen, lätt drogad av diverse läkemedel, för förvirrad för att kunna göra något annat än att lyssna på den lilla musikanläggning han hade vid sin sida. Men högtalaren var inte bara väldigt liten, utan också trasig, och dessutom kom en bitter sköterska hela tiden in i rummet och skruvade ner volymen. Följden blev att musiken mattades ut till knappt hörbara toner, förvridna av den defekta högtalaren och liksom sammansmultna med alla andra ljud i salen: maskinernas väsande, människornas jäktande och regnet som smattrade mot fönsterblecket. Resultatet var mjuk musik som gled in och ut ur Enos medvetande, musik som var mer som en atmosfär än som en melodi – ambient musik.

Som sagt, Eno var inte den första som insåg att musik kan ha den här kvaliteten, men däremot döpte han den här märkliga genren, och under de kommande åren spelade han dessutom in några av dess verkliga mästerverk, exempelvis Ambient 1: Music for airports och Thursday afternoon, samt det strålande samarbetet med Harold Budd och Daniel Lanois: The pearl.

Jag lyssnade för övrigt mycket på just The pearl under min egen sjukhusvistelse. Jag låg på rygg i min höj- och sänkbara säng, hörde regnet smattra mot blecket och upplevde hur musiken gled in och ut ur mitt medvetande, hur Eno tystnade och följdes av mer sentida artisters minst lika fantastiska alster: Aphex twins Selected ambient works volume II, Aloof proofs Piano text, Biospheres Substrata, Stars of the lids The ballasted orchestra, Kettels Volleyd iron, William Basinskis El camino real, samt många, många fler.

Ja, jag hann ju med många minuter ambient musik. Jag hade gott om tid, låg inne i drygt två veckor. Gick upp drygt fyra kilo på kuppen, men det var väl också den enda biverkningen jag la märke till.